Ni hittar mig numer här: http://omallabarakundevarasnalla.blogg.se/ Kom dit istället? Snälla?

Ikea blev rånat idag av två män med automatvapen. Två väktare fick åka till sjukhus och massor av kassörer blev svårt chockade. Jag jobbade inte. Vilket i sig är helt orimligt, av alla dagar som Ikea kunde blivit rånat på så slog man till den enda dagen då jag är ledig. Jag jobbar jämt annars. Och alltid kväll.

Ibland, ibland har man tur.

Jag har fått ett nytt jobb! Och jag är jätteglad men jättetrött. Har jobbat så mycket på sistone att jag inte hunnit med någonting annat. Att jobba kvällar och varannan helg är verkligen ingen barnlek, vare sig för psyket eller föhållandet. Men som sagt. Nu är det nya tider och jag kommer återigen att få avnjuta en lördagmorgon och lyckan över att få äta middag en vanlig vardag med min karl.

All is well.

Okej.

Jag hatar klyschor. Hatar, hatar, hatar, HATAR klyschor.

Och folk slänger sig med dem hela tiden, ofta som att det var första gången det någonsin sagts. Det börjar klia på hela mig när jag diskuterar något med någon och sen mitt upp i allt säger den här personen: FRUKT är också GODIS!

AGH! Alternativt: Imorgon är en annan dag!

NEJ! Frukt är banne mig inte godis, ni som säger det är lögnare! Har ni någonsin ätit en papaya när ni varit sugna på choklad till exempel? Och imorgon är möjligen en annan dag men vad fan betyder det? INGENTING.

Så. Skönt att få det sagt. Det var allt.

En gång hade jag en annan blogg. Den bloggen var lite mer arg, kan man säga. Inte alls så där mysig och trivsam som jag vill att den här bloggen ska vara. Den Andra Bloggen hade en annan agenda, åsikter och ilskna tycken och sånt där bjäfs. Men mitt i allt det där svarta och dryga hittar jag några guldkorn, saker som hände som jag liksom förträngt och glömt bort. Tänker att tja, de sakerna kanske kan få titta in och säga hej även här.

Vi säger hej till december 2008 och resultatet av att vandra i - 20 grader i ett par tygskor med hål i.

"Jag har alltid varit en sådan som svarat ögon när det har kommit på tal vilken kroppsdel man inte kan vara utan. Ögon är ett bra svar. Utan ögon ser man ingenting. Man måste använda en vit käpp och man ser allmänt dum ut.

Nu har jag ändrat mig. Häl är det enda rätta svaret. Och min häl har havererat som Polen under andra världskriget. Jag ringde till vårdguidens sjukvårdsupplysning och pratade med en ytterst rabiat kvinna som vänligt men bestämt talade om att jag hade hälseneinflammation och att jag inte borde gå ut själv för att då kan senan gå av och då hänger foten som en slemklump utan styrsel. Av?!

Vad är egentligen en häl? Det är en benbit som saker sitter fast i. Senor exempelvis. HUR kan en sena sitta fast i en bit ben? När jag tänker efter är det som om den håller i där för glatta livet medan benet gör som det vill; skuttar och hoppar och ger blanka sjutton i att senan när som helst kan förlora greppet och göra någon slags bob-släde-ludmilla-engqvist-färd genom benet för att hamna i bakdelen på en mycket olycklig människa.

Uppenbarligen är den människan jag. Och jag tycker hur synd om mig själv som helst. Jag vågar inte gå eller stå eller titta på skräckbenet för man vet aldrig när den här av-grejen kan hända. Jag tänker sitta helt still och möjligtvis sträcka mig efter fjärrkontrollen och antagligen, om karma får bestämma, kommer jag att sluta upp som Leonardo DiCaprios mamma i Gilbert Grape som brinner inne för att hon har vuxit fast i soffan.

Toppen."

Lennart ville ta ett kort på vårat soffhäng. Det gick ju sådär kanske man kan säga.

Hörrni! För någon vecka sedan snubblade jag över en dokumentär när jag satt hemma, sysslolös (!) en förmiddag. Och vet ni, det var kanske den BÄSTA dokumentären jag har sett. Någonsin.

Lite kort handlar den om tvillingparet Flow & Kay som både har autism och är savanter vilket gör att de kommer ihåg allting de lärt sig. Alltså, ALLTING. Speciellt duktiga är de på siffror och de kan alla födelsedagar på alla personer de någonsin träffat. Och det bästa av allt är att de båda älskar den amerikanska programledaren (och smörisen) Dick Clark och i mitten av programmet får de träffa den här mannen som de älskar så mycket och DÅ säger de: "OooOOoOoOoh, Dick Clark!"

Och då får man en tår i ögat.

Titta.



(Det här är bara den första av 6 delar men det är bara att klicka sig vidare till nästa på youtube.)

Hu.

Idag är det en sån där dag när allting måste ske och allting måste ske snarast. Det ska städas och diskas och dammas och dammsugas och tvättas toalettstolar och sorteras papper och sen ska det åkas och handlas och så vidare i all oändlighet.

Vissa av oss hjälper till, drar sitt strå till stacken.



Andra inte.

Idag var vi iväg en sväng till Gustavsberg och fyndade de finaste kopparna någonsin! Hurra för Berså! Nu har vi precis invigt dem med lite kaffe (och även ätit en prinsesstårtebit till, det är ju faktiskt lördag.).



Vi hittade dessutom den här lilla godingen i en countryaffär där ute:



Visst, den skriker "hallihallågalenkattkvinnaborhär!" och den kostar 3200 kronor (!), men tror ni att Lennart skulle gilla den? Det skulle han säkert, den lilla krösusen.

Aha.



Nu kommer jag ihåg varför Lennart hatar korgen.

En gång. En endaste gång.

Har han legat i korgen.

Det ser mysigt ut. Visst gör det?



Men nej.

Nejnejnej.

Vi kör kartong.

Lennart har en alldeles egen korg. I den korgen ligger en fluffig och trivsam filt som jag har inhandlat enkom för att den ska ligga i korgen, så att Lennart i sin tur kan gosa ner sig där. Om han nu skulle vilja det. Utöver korgen finns det en gigantiskt stor soffa, en fåtölj med tillhörande filt och kudde, en säng med oändlig myspotential och om det skulle vara kinkigt - en tjock badrumsmatta.

Men nej.

Lennart vill inte lägga sig på något av alla dessa ställen. Han vill ligga här:



Som att våran lägenhet var ett fattigdomsdrabbat u-land och att en bit kartong är allt han har att röra sig med. Han har lärt sig att fiska efter sympatier, det får man iallafall ge honom.

... firar vi två år tillsammans. Tänk ändå! 

Tänker kanske att jag ska börja smygblogga. Lite lätt, så där i bakgrunden. Ingen anar och sen en dag när man bara råkat klicka sig in finns det TJUGO! nya inlägg och alla är hur bra och lustiga som helst. Ja.



Med Lennart är det intet nytt. Den här bilden togs igår, jag satt och tittade på tv i godan ro och slängde ett öga på Lennart av en slump när det blev reklam och upptäcker då att han blänger SKITSURT på mig! Han blev väl påmind om något hemskt otrevligt som jag utsatt honom för, antagligen.

Alternativt försöker han sig på en stekarbackslick. Bara gudarna vet med den där katten.